Ökor

Ökorna, den viktigaste båttypen, dominerade helt skärgårdssamhället under flera hundra år. En utformning som var aktuell ännu för mindre än ett halvsekel sedan. Typen heter på nordsmåländska ”öka”, inte eka, stävbåt, roddbåt eller något annat. Många av dess byggnadsdrag antyder att den är mycket gammal. Ökorna fanns i flera storleksklasser, byggnadsformen var så gott som lika varandra: storökor, millaökor och lillökor. Åtskilliga ökor gavs dessutom funktionsnamn av sin ägare t ex. hommöka, kyrköka, markensöka, notöka och stöjningsöka.

 

 

Vissa bosättningar med många ökor använde också förtydligande benämningar, som ”store lillöka”, ”lille lillöka”. Tillslut blev namnet uppluckrat så att ett visst hemmans största öka kallades storöka oavsett vilken klass den egentligen tillhörde, och de minsta ökorna började benämnas enbart ”båt”. Det var också vanligt att ökorna benämndes efter antalet bord.

 

Alla dess ökor var lokalt byggda, alltså äkta allmogebåtar. Inte så få byggdes av ägarna själva men huvuddelen av specialiserade båtbyggare. Det var vanligt att dessa for runt och byggde hos respektive beställare som höll med mat och logi samt vanligen också virket.

 

Flertalet ökor var tjärade och alltså riktigt svarta, men ett fåtal var ”gultjärade” – och så fanns det några vitmålade, mest i söder. I århundraden var detta stora kustsamhälle helt beroende av sina ökor, formfulländade och av alla storlekar.

 

Redan 1905-06 blev den första ökan motoriserad. Det gamla kustsamhället var fattigt och alla hade inte råd att nybeställa en motorbåt. Så man motoriserade en av sina ökor, ett billigare men ofta tveksamt alternativ. I flertalet fall måste ökorna byggas om, ibland omfattande. Många skakade sönder på grund av de mycket tunga tidiga tändkulemotorerna så att de läckte förfärligt. I senare tid gjordes lyckade installationer med små och lätta inombords förgasarmotorer och i slutskedet med påhängda utombordsmotorer.

 

Storökorna byggdes fram till 1903-05, millaökor fortsatte att byggas i liten skala ytterligare några decennier och även om lillökor byggdes längre så upphörde produktionen kring 1950.

 

Detta är utvalda delar ur en artikel publicerad i Tjustbygdens Kulturhistoriska Förenings årsbok 1995 författad av Sten Regnell.
Om du vill läsa mer rekommenderas Sten Regnells bok ”Bruksbåtarna i norra Smålands skärgård”.