Roddsump från Lilla Rätö

En roddsump är en roddbåt med sump för fisk i aktern. Den aktuella roddsumpen är från 1800-talet och av ek. Den kan ros med två par åror och den kan seglas.

Våren 1958 hade jag tagit studenten i Västervik och fått några sedlar som present. Jag ville köpa en segelbåt för pengarna och fick kontakt med en gammal fiskare på Händellöp. Han hade sin gamla roddsump och sade att den hade han fiskat i hela sitt liv. Om han var 70 år 1958 så kanske han tog över båten vid sekelskiftet 1900. Det fanns tidigare ägare på Händellöp så båten måste vara byggd på 1800-talet.

Men nu, sade den gamle fiskaren 1958, leker mina barnbarn med den om dagarna och de har inte lärt sig att en träbåt måste skötas om, ligga väl förtöjd och ösas varje dag. Därför överlåter jag den till någon som kan sköta om den.

1958 var båten tjärad invändigt och utvändigt. Jag tjärade den på nytt utvändigt men skrapade bort tjäran invändigt och målade. Det är ju väldigt kladdigt med trätjära invändigt eftersom den tar ett år att torka.

1958 var durklapparna i båten trasiga eller provisoriska och däcket över själva sumpen tålde inte att gå på. Jag måste göra nya. Sommaren 1959 tog vi stora motorbåten på Lilla Rätö och gick över till Byxelkrok för att köpa ölandskalksten. Då kunde vi också köpa ett parti ekbrädor av en bonde i Löttorp. Brädorna sågade jag till och fick sedan hyvla dessa på en planhyvel hos Bengt Lithander på Vinö. Sedan spikade jag ihop nya durkar, tofter och däck.

1958 saknades segel. Det hade kommit bort under den gamle fiskarens barnbarns lek på Händellöp. Båttypen har enligt traditionen två master - en för ett focksegel och en för ett storsegel. Båda sprisegel. Jag lånade ett trekantsegel från en annan båt på Lilla Rätö och satte upp en ny mast. Sedan seglade jag med syskon, vänner och barn i många år. Vi kunde kryssa, men det var svårt för båten att gå över stag. Egentligen är båttypen gjord för att ro i motvind och segla i medvind.

Vi seglade inte bara utan var ute och vittjade nät och ryssjor och fick då god användning av sumpen. Mina småsyskon använde båten för att ro till skolbussen på fastlandet när motorbåten krånglade.

Några år senare jobbade Lotsen Johnsson på Rätö. Han var från Idö och hade med sig ett segel som han sade passade vår roddsump. Men det var trasigt och kom aldrig att prövas.

Under alla år har båten tagits upp på hösten och ställts upp på logen på Lilla Rätö. De flesta vårar har den sjösatts men vissa perioder har den fått stå kvar på logen över sommaren.

Vid varje sjösättning på våren måste båten ligga sjunken i två veckor vid en långgrund strand för att torksprickorna i bordläggningen ska svälla och båten bli hyfsat tät. Med hyfsat tät menar jag att den måste ösas bara en gång om dagen. Om man inte kan ösa varje dag ska den ligga på en långgrund strand.

Kring millennieskiftet 2000 har vi deltagit i Hasselörodden under flera år och båten rustades och målades upp för detta. Bl.a. tillverkades två par nya åror eftersom de gamla var uttjänta.

Nu, efter ytterligare ett tiotal år, har några av årorna vridit sig så att årbladet inte skär i vattnet som det ska.

En erfarenhet av detta är att inte göra åror av färskt virke som vrider sig när det torkar.

Vid närmare granskning av bordläggningen ser man att de övre borden är spikade med järnspik, medan de nedre borden är kopparnitade. Troligen har båten renoverats långt före vår tid och då fått nya bord nedtill. När jag fick hand om båten satte jag på en kölskena av U-formad aluminiumprofil.

Det är med stor tillfredställelse jag räknar med att den gamla träbåten ska får fortsatt god vård genom Västerviks Muséum.