Eksnipan Wilhelmina

Byggd av Tore Fredriksson, Västervik

Nuvarande ägare är Tores barnbarn, syskonen Thorbjörn Andersson och Lotten Alveling.

 Tore Fredriksson föddes 1907 och arbetade som vuxen vid pappersbruket i Västervik. Han drömde om en båt eftersom han älskade att vara på sjön och fiska. Han hade ingen som helst utbildning inom båtbyggande. Han var dock en envis man med visioner, och ville han ha en båt så skulle han se till att få en båt. Hans motto var ”Allting går!” Han menade att ingenting var omöjligt, saker tog bara längre eller kortare tid beroende på svårighetsgrad. Att bygga en båt själv fastän man aldrig gjort nåt liknande förut var ingen främmande tanke för Tore. Boken ”Bygg själv eder båt. Handbok i enklare båtbyggeri” av John Svensson inhandlades för 3 kronor och 25 öre. Boken lästes från pärm till pärm och därefter började bygget.

Så hur börjar man? Vad är första steget i byggandet av en ekbåt? Jo, eken förstås! Den 10 januari 1949 köpte Tore en ståtlig ek på rot av Carl Bergenhem, Gagersrums kyrkohemman 2 (söder om Almvik). Eken kostade 100 kronor. Eken fälldes och kördes med häst på isen över Gamlebyviken ner till Västervik och Tannin där den grovsågades till virke.

Tore bodde tillsammans med hustrun Karin och dottern Monika på Strömsgatan 2, alldeles intill Häggblads hus. På gården fanns en bod som Tore kunde hyra av Gordon Häggblad. Där lade han virket på tork. Det var även i denna bod själva båtbyggandet sedan skulle komma att ske.

För att bygga en träbåt behövs en hel del specialverktyg, exempelvis bordklämmor, och Tore tillverkade förstås även dessa själv. För ingenting är ju omöjligt. Tore började med kölsträckning och bordläggning, glatt påhejad av brodern Martin som ofta var där och hjälpte till. Basning av borden gjordes i bykgrytan i tvättstugan som fanns på gården. Vilket betydde att när Tore basade virke kunde ingen av de 8 husmödrarna som bodde kring gården tvätta. Kanske inte jättepopulärt, om man får gissa!

1951 hände något som skulle få båtbygget att avstanna i många år. Tores bror Martin omkom i en tragisk olycka under en civilförsvarsövning på brandstationen i Västervik. I övningen ingick att man skulle fira ner en frivillig från det höga slangtornet. Ingen frivillig anmälde sig, så tillslut steg Martin fram och sa ”jag ställer upp, låt oss får det gjort så att vi kan gå hem sedan”. När man påbörjade nedfirandet så brast en schackel och Martin föll från hög höjd rakt ner i marken och skadade sig så svårt att han avled ett par dagar senare, bara 49 år gammal. Tore tappade i och med broderns plötsliga död helt lusten att bygga båt, och bygget avstannade. Kölsträckning, stävar och 2-3 bord var klart, men nu blev bygget lagt på is.

Det tog några år innan bygget kom igång igen. Att nita bordläggningen innebar att någon måste stå på utsidan och hålla emot medan Tore nitade från insidan. Ett tungt och monotont arbete. Hustrun Karin fick alltid nåt annat brådskande att göra så fort det här med nitandet kom på tal hemma. Dottern Monika som var 10-15 år under den här perioden fick därför ofta ställa upp och vara ”nitkalle”.

1957 var alla borden klara, och båtbygget flyttades nu till källaren i Westerviks Segelsällskap Wikingarnas (WSSW) klubbhus på Notholmen. Källaren där är för övrigt ett helt eget kapitel i historien om Tore. Klubbhuset på WSSW hade nämligen ingen källare förrän Tore grävde ut utrymmet under huset och byggde en. ”Allting går!” som ni vet.

På WSSW hade Tore inte tillgång till någon bastrumma, och kunde inte basa virke. Istället för en rundad sarg tog han därför inspiration från båttypen ”Sjöbjörn” (en plastsnipa) och byggde en rak sarg.

1964 stod båten slutligen klar. Tore döpte den till Wilhelmina, vilket var hans älskade Karins andranamn. Sedan följde många lyckliga år med fiske, båtturer i skärgården, samt transporter till sommarstugan vid Gamlebyvikens strand. Båten blev verkligen den källa till frihet som Tore hade drömt om.

På ålderns höst gav Tore båten till barnbarnet Carina Andersson Sarge. Hon vårdade den ömt i många år och använde den som bruksbåt och för rekreation, precis enligt Tores vision. Carinas sambo Bo Hoffsten bytte 1996-1997 båtens översta bord, däck och sarg. Han ändrade då form på båtens sarg så att den blev rundad såsom Tore hade tänkt från allra första början.

Nuvarande ägare av båten är två av Carinas syskon, Thorbjörn Andersson och Lotten Alveling.

MOTORFAKTA:

-Från början monterades en luftkyld encylindrig engelsk motor av fabrikatet Lister. Motorn köptes på Joengs radio- och TV-affär i Västervik(!)

-1987 byttes den mot en Volvo Penta 2001 som köptes på Västerviks Marina.

-Den motor som sitter i båten idag är från 2016 och är en 2-cylindrig Yanmar på 18 hk.