En dag 1918 var fiskaren Johansson ute och fiskade tillsammans med sin son Gunnar. Plötsligt fick de syn på något som flöt i vattnet en bit ut från land. Först trodde de att det var en vanlig boj, men när de kom närmare såg de att det liknade en liten mina. På den här tiden kunde man få hittelön om man hittade en mina. Därför bestämde de sig för att ta med föremålet in till land.

Tillbaka i Västervik kontaktades polisen. Föremålet bars in i en sjöbod, och order gavs om att ingen fick röra det förrän experter hade kommit.

Dagen därpå anlände sjömän som var tränade på att göra minor ofarliga. Tillsammans gick de mot sjöboden för att flytta minan till en säkrare plats. Men innan de hann fram hände det fruktansvärda.

Minan exploderade.

Smällen var enorm. På marken där minan legat bildades en djup grop. Flera människor som stod i närheten skadades svårt, två av dem levde fortfarande när de fördes till sjukhus med ambulans, men klarade sig tyvärr inte. Efteråt fanns det ingen kvar som exakt kunde berätta vad som gått fel.

Händelsen chockade hela staden. Tidningarna skrev om explosionen, och det stod snart klart att det var en helt ny sorts mina som man aldrig tidigare sett i Sverige.

Händelsen blev ett tragiskt minne i stadens historia och en påminnelse om hur farliga föremål från krig kan vara oavsett i vems händer de hamnar.