För att knyta ihop säcken av tidsresor i Västervik vill vi ge er ett litet utsnitt från en gången jul i Västervik. På självaste julafton 1919 publicerades i VästerviksPosten denna beskrivning av staden och julen just vid den tiden.

Storgatan. En livlig företeelse numera. Frälsningsarméns grytor kokar för fulla muggar, julklappsköpande mödrar och barn med en ofta något mera bekymmersam familjefader i släptåg ila från Enanders till Franckes, från Franckes till Backs och så vidare.

Storgatan är som sagt betydligt mer präglad av jäkt och brådska – åtminstone på eftermiddagskröken.

En och annan yngling ger sina ungdomliga känslor luft genom en snöboll då och då. Men erfarenheten har visat att det är farligt att kasta snöbollar – åtminstone på stora och starka karlar. Vi hoppas västerviksungdomen tar varning. En och annan rova bidrager att höja vårt eländiga nöjesliv. För att Västerviks husägare skall kunna hålla Storgatan i samma skick som söndagens, bli de tvungna att behandla trottoarerna med såpa, när snön ger med sig.

Och snön faller. Än mjukt och vekt, än i lustig yra. Vår ärade kollega skrev i sitt torsdagsnummer förra veckan: ”Det snöade på förmiddagen idag. Kommer det att fortsätta få vi säkerligen slädföre till jul.”

Har Västerviks Veckoblad profeterat vilja naturligtvis inte vi vara sämre. Alltså spå vi:

Snöar det länge få vi säkerligen mycket snö och om därtill sedermera kommer töväder, kommer en del eller all snö att gå sin väg. Men snöar det riktigt våldsamt är det fara värt att Västerviks Veckoblad fryser inne och det vore ju fatalt.

Många klappar och god jul!

Västerviksposten

Julafton 1919