I slutet av 1600-talet bestämde Sveriges kung att landet alltid skulle ha soldater redo om det blev krig. Därför byggdes soldattorp, små hus där soldater fick bo gratis. I fredstid jobbade soldaterna på sina torp, men vid minsta hot skulle de snabbt kunna rycka ut.

I Västervik byggdes elva sådana stugor för båtsmän, soldater som jobbade till sjöss. Det var små röda stugor med vita knutar vilket ju låter mysigt och sött idag, men då var de trångbodda! Tänk dig åtta till tio personer i ett litet rum och kök.

När båtsmanssystemet försvann under slutet av 1800-talet tog staden över stugorna, och runt år 1900 fick borgarbrandkåren bo där. De som bodde där var ofta hantverkare som extraknäckte som brandmän. De tjänade 25 kr i månaden för att släcka bränder i staden, vara brandvakt på teatern och för att var tredje natt hålla ställningarna på stadens brandstation. Själva brandstationen, ja det var ett uthus vid Rådhuset som även fungerade som polisstation.

Om det började brinna mitt på dagen blev det bråttom för då var brandmännen ute och jobbade. Då fick deras fruar och barn springa genom stan för att meddela att larmet hade gått. Brandkårens utryckningsfordon var en tvåhjulig kärra som drogs för hand. Den var tung, så folk i stan hjälpte ofta till för att få den att rulla. Brandmännen var faktiskt inte alltid snabbast, ibland hann både barn och nyfikna åskådare fram före dem!